Sjömannen ber inte om medvind - han lär sig att segla.

Jag har haft sådan otur på senaste tiden så det finns inte! Men är det något jag är duktig på så är det att blicka frammåt, och det verkar ha lönat sig. Men nu är mitt problem att det känns för bra för att vara sant istället!
Kan det ha varit såhär enkelt? Något jag har velat & behövt sedan mer än 20 veckor tillbaka nu, ska jag ha fått det på 15 min bara sådär? idag?!

Jag vågar aldrig ta ut någon seger i förskott, så jag får avvakta och se helt enkelt... om det är för bra för att vara sant. För det måste det fanimej vara! Trotts att folk i närheten försöker intala mig annat.
Har jag fel så är jag världens lyckligaste!


På torsdag åker vi till Norge. Vi blir kvar till lördag eller söndag, ännu oklart. Vi ska på något så tråkigt som en begravning.
Men missförstå mig rätt, denna känns ändå fin på något sätt, nu när chocken har lagt sig lite. Men jag jämför nog mycket med min lillebrors bortgång. Dels var det den senaste begravningen jag var på och dels är det den värsta jag varit med om. Utan känslor inblandade så var själva begravningen i sig jättefin och hedrande. Men det var ju som sagt min lillebror som låg där i den svarta pianolackade kistan, så det finns inte ett endaste korn i mig som kan minnas något fint med den upplevelsen, tyvärr. Men denna blir iaf något helt annat! Och det tackar vi gudarna för!


Positiva tankar var det ja!
Jag har fortfarande det där allt-är-påväg-mot-något-bätte-pirret kvar i magen. Underbart faktiskt! 
Det får mig att vilja kämpa ännu mer för alla planer som ligger i luften trotts de motvindar vi haft!

Idag skulle du fyllt 20 år ♥

Helgen har varit lugn. Väldigt trevligt har vi haft!
Idag ska vi ta oss upp till lillebrors grav och tända ljus när solen börjar gå ner.
20 år skulle han vara idag...

Värme

Varje dag och varje kväll i 9 månader har jag saknat. Varje dag och varje kväll i resten av mitt liv kommer jag att sakna. Att jag inte är ensam om att sakna gör så att allt blir lite lättare.
Du har lämnat djupa spår efter dig.

Den här filmen har någon gjort för 3 dagar sedan, det minst sagt värmer att fler... saknar.


Dags att sova nu

Nu är klockan efter två på natten och här sitter jag i min ensamhet och är vaken efter att ha jobbat stängning...

Trotts det så känner jag mig inte ensam.
EN stjärna lyser klart på himlen just nu, 
det är min lillebror.


Farväl älskade lillebror






Jag saknar dig


Vänta på mig
tills dagen då vi ses igen.



Onsdag - Dagen med stort D




På onsdag sänks min oändligt saknade lillebror ner i jorden. 

Känslorna inför det är blandade.
Det ska bli skönt att "få det klart" så man slipper ha det framför sig och kan börja på ett nytt kapitel, samtidigt som det blir otroligt jobbigt & obehagligt.

Jag har verkligen insett att min bror inte finns här längre. Så det jag kommer att få deala med på onsdag blir tankar som "Jag önskar att han fått sett det här, hur många som bryr sig, hur saknad han är..." osv. Det är det som är jobbigast just nu. Och tyvärr kan man inte rymma från det heller. Det dyker upp när jag minst anar det. 

Jag försöker intala mig själv att jag känner hans närvaro och att han ser oss hela tiden, för det hoppas jag ju!
Att jag ALDRIG kommer att få se honom igen finns inte. Det går fetbort! Vi kommer liksom att träffas på andra sidan (vad det nu innebär?)...


Jag börjar (tack och lov!) bli en människa igen, kunna tänka lite mer klart osv...
Sorgen gnager fortfarande i hjärtat och det lär den väl fortsätta göra resten av livet. Men med allt större mellanrum ju längre tiden går hoppas jag...
Jag kommer aldrig att glömma Honom, Aldrig! Han har bokstavligt talat tagit med sig en del av mig.

Men från och med på onsdag ska jag försöka att tänka mer frammåt och inte tillbaka i tiden som jag i princip gör hela tiden nu. Jag ska försöka sluta att tänka på saker som ger mig skuldkänslor och dåligt samvete och istället försöka minnas allt det roliga, fina och vackra som vi upplevt tillsammans. Innerst inne, bakom all sorg och saknad, så vet jag ju att han älskade mig och värdesatte mig högt. Jag vet att jag betydde lika mycket för honom som han betyder för mig. Det handlar bara om att se det fina också, vilket är väldigt svårt just nu.

Men Onsdag blir dagen med stort D.

VAD SOM HELST!

Bouppteckning, gravplats, gravsten och allt runtikring är nästintill ordnat. Jag har åkt fram och tillbaka till mamma i Enköping för att hjälpa henne välja ut och ordna det mesta.

Det som däremot inte är ordnat är kläder att ha på begravningen, för min del. Så imorgon åker jag och mormor till Enköping, hon stannar hemma hos mamma och tar hand om Sibelle medans jag, mamma och Linda drar till Västerås och letar upp det finaste möjliga att ha på begravningen! Ingenting svart och fint har jag hittat här i Uppsala. Fast jag gått igenom alla affärer två gånger...

Jag ska vara helt SVART.

Allt går i vågor. Ena stunden känns allt overkligt och konstigt, andra stunden känns livet meningslöst och rätt var det är så kan jag leva på som vanligt. Sen håller det på sådär...

Den enda känslan som konstant finns där är SAKNADEN. Jag skulle kunna ge vad som helst för att få ge min lillebror en sista kram, en puss på kinden, säga några sista ord... MEN DET GÅR INTE.

Försöker hitta ljus i mörkret


Igår drog jag ner med Sibelle till stan och träffade Emilie och Leon. Vi sprang runt i alla möjliga affärer från klockan 11 ungefär tills klockan var vid 5.
Det var skönt att tänka på annat, för sysselsatt var jag hela tiden.

Idag fyller farmor 65, så jag har hjälpt henne att handla allt inför ikväll när det är kalas. Efter det så är det tänkt att Emilie och Leon ska hit och titta på Melodifestivalen med oss. Shirin slutar inte jobbet förns efter 23 någon gång...

Jag gör mitt bästa för att hitta lite ljus i mörkret. Hur ska man annars orka leva? Livet måste ju gå vidare... med eller utan min lillebror.........................................

JAG ÄR OCH KOMMER ALLTID ATT VARA EN TRASIG JÄVLA MÄNNISKA!

Visst! "Tiden läker alla sår"
Men ärr försvinner ju aldrig!

Att SE sin bror DÖD.

Var det fint? Det skulle jag inte vilja påstå...
Jag förstår faktiskt inte vad folk menar när dom säger att "det är så fint!" Jag såg inte det fina med att verkligen SE att min bror inte finns kvar här längre.

Jag ångrar absolut inte att jag gick in och tittade, sa hejdå till hans kropp. Det var nyttigt på något sätt, att verkligen SE MED EGNA ÖGON att min vackra, snälla, söta, hjälplösa lilla lillebror är ett minne blott. För det var inte HAN som låg där, bara hans livlösa kropp. Och det är VERKLIGEN stor skillnad. JAG SÅG att han inte finns längre, obehagligt som FAN, men som sagt ändå nyttigt! För mig, nu när jag ska fortsätta leva.

Kroppen såg inte ut som Han. Själen & glöden saknades och igår lärde jag mig att insidan speglar verkligen hur en person ser ut! Jag har fått ett nytt perspektiv på livet, saker som förr varit viktiga för mig betyder bokstavligt talat inte ett jävla skit längre.
Det enda som verkligen betyder något är NÄRA & KÄRA. Och det kan ju låta som en självklarhet för många, men ändå gör så många misstaget att prioritera HELT FEL TROTTS att dom "vet" det...

Obeskrivliga känslor är svårt att sätta ord på, dom är ju trotts allt obeskrivliga. Kan jag bara få någon att förstå någonting så är jag väl nöjd!

Jag är glad att jag alltid funnits till hands för min lillebror. Att jag köpt massa kläder och saker till honom större delen av hans liv! Att han vände sig till mig när han ville lätta lite på hjärtat. Det kan jag leva länge på! Jag vet att han var stolt över både mig som storesyster och Sibelle som systerdotter.

Tankarna som
varför var jag inte i Enköping just den helgen, Tänk om jag hade ringt honom och berättat hur mycket han betyder för mig, för OSS!, Varför åkte jag inte bara och hämtade honom dom gångerna jag ville att han skulle komma hit och han sa att han inte orkade? Då kanske inte det här hade hänt!
Det är dom tankarna jag måste jobba med! Dom tynger mig, verkligen.


Tom

Jag är tom. Känner verkligen ingenting för tillfället, inte lycka, inte sorg, inte ilska och inte glädje. Saknad är det enda jag känner och det är väl precis det man gör när man känner sig tom...

När man precis tror att man börjar komma upp på fötterna igen så bara väller det över en, när man minst anar det. Sorg och saknad är så jävla konstigt. Jag förstår ingenting. Inte in, inte ut, inte upp och inte ner...
Samlad är jag, för tillfället. Sysselsätter jag mig så mår jag bättre.
Imorgon ska jag och min familj till Kapellet för att se på vackra lillebror för sista gången... Helt ofattbart!

Han är Oersättlig

tröst-städat, tröst-shoppat, tröst-ätit, tröst tröst tröst! Jag försöker med allt, ingenting funkar såklart, bara just för stunden. Så åt helvette med allt tröstande! Jag måste komma på något annat...

Jag har en underbar dotter, en underbar pojkvän, underbar familj, underbara vänner... jag får försöka fokusera lite mer på dom. Fast det är svårt! Idag blir det en vecka exakt som allt i mitt huvud ENDAST kretsat kring Alexzander.

Min kropp fungerar inte som den ska! Jag springer runt i cirklar i affärerna när jag ska handla, jag ser rakt igenom människor på stan fast dom kommer rakt framför mig och hälsar, jag kan knappt sova på nätterna, får dåligt samvete om någon lyckas få mig att skratta, jag lyckas sammankoppla ALLT, allt ifrån en ärta på tallriken till Bigbrother på TV med Alexz, min kropp skakar om jag är tex trött eller hungrig, jag har huvudvärk lite från och till eftersom min hjärna tänker KONSTANT. 

HELT JÄVLA SINNESJUK KÄNNER JAG MIG! Det ska gudarna veta!

Jag ser bara EN lösning på problemet:
FÅ TILLBAKA MIN LILLEBROR!!!!!!!!!!!!!!!!

LÄNK

Att överleva sin lillebror

Ja,
hur hanterar man egentligen sin brors bortgång?
Svaret på den frågan vet jag inte... TYVÄRR
Men jag MÅSTE finna svaret. För att överleva.

Jag skulle kunna skriva en massa rader i bloggen om allt möjligt kring detta, men det ger mig ingenting. Inte nu iaf...
Jag behöver min familj. Mina nära och kära, ventilera lite.

DET HÄR ÄR HEMSKT. Det är INTE naturligt att ÖVERLEVA SIN LILLEBROR!

Min ÄLSKADE ÄLSKADE Alexzander... DU! FATTAS! MIG!

RSS 2.0