The days of Therese Lindblom

Jag har haft sådan otur på senaste tiden så det finns inte! Men är det något jag är duktig på så är det att blicka frammåt, och det verkar ha lönat sig. Men nu är mitt problem att det känns för bra för att vara sant istället!
Kan det ha varit såhär enkelt? Något jag har velat & behövt sedan mer än 20 veckor tillbaka nu, ska jag ha fått det på 15 min bara sådär? idag?!

Jag vågar aldrig ta ut någon seger i förskott, så jag får avvakta och se helt enkelt... om det är för bra för att vara sant. För det måste det fanimej vara! Trotts att folk i närheten försöker intala mig annat.
Har jag fel så är jag världens lyckligaste!


På torsdag åker vi till Norge. Vi blir kvar till lördag eller söndag, ännu oklart. Vi ska på något så tråkigt som en begravning.
Men missförstå mig rätt, denna känns ändå fin på något sätt, nu när chocken har lagt sig lite. Men jag jämför nog mycket med min lillebrors bortgång. Dels var det den senaste begravningen jag var på och dels är det den värsta jag varit med om. Utan känslor inblandade så var själva begravningen i sig jättefin och hedrande. Men det var ju som sagt min lillebror som låg där i den svarta pianolackade kistan, så det finns inte ett endaste korn i mig som kan minnas något fint med den upplevelsen, tyvärr. Men denna blir iaf något helt annat! Och det tackar vi gudarna för!


Positiva tankar var det ja!
Jag har fortfarande det där allt-är-påväg-mot-något-bätte-pirret kvar i magen. Underbart faktiskt! ♥
Det får mig att vilja kämpa ännu mer för alla planer som ligger i luften trotts de motvindar vi haft!

Helgen har varit lugn. Väldigt trevligt har vi haft!
Idag ska vi ta oss upp till lillebrors grav och tända ljus när solen börjar gå ner.
20 år skulle han vara idag...

Du har lämnat djupa spår efter dig.

Den här filmen har någon gjort för 3 dagar sedan, det minst sagt värmer att fler... saknar.

Känslorna inför det är blandade.

Jag börjar (tack och lov!) bli en människa igen, kunna tänka lite mer klart osv...

Sorgen gnager fortfarande i hjärtat och det lär den väl fortsätta göra resten av livet. Men med allt större mellanrum ju längre tiden går hoppas jag...

Jag kommer aldrig att glömma Honom, Aldrig! Han har bokstavligt talat tagit med sig en del av mig.

Men från och med på onsdag ska jag försöka att tänka mer frammåt och inte tillbaka i tiden som jag i princip gör hela tiden nu. Jag ska försöka sluta att tänka på saker som ger mig skuldkänslor och dåligt samvete och istället försöka minnas allt det roliga, fina och vackra som vi upplevt tillsammans. Innerst inne, bakom all sorg och saknad, så vet jag ju att han älskade mig och värdesatte mig högt. Jag vet att jag betydde lika mycket för honom som han betyder för mig. Det handlar bara om att se det fina också, vilket är väldigt svårt just nu.

Den enda känslan som konstant finns där är SAKNADEN. Jag skulle kunna ge vad som helst för att få ge min lillebror en sista kram, en puss på kinden, säga några sista ord... MEN DET GÅR INTE.

Det var skönt att tänka på annat, för sysselsatt var jag hela tiden.

Idag fyller farmor 65, så jag har hjälpt henne att handla allt inför ikväll när det är kalas. Efter det så är det tänkt att Emilie och Leon ska hit och titta på Melodifestivalen med oss. Shirin slutar inte jobbet förns efter 23 någon gång...

Jag gör mitt bästa för att hitta lite ljus i mörkret. Hur ska man annars orka leva? Livet måste ju gå vidare... med eller utan min lillebror.........................................

Jag förstår faktiskt inte vad folk menar när dom säger att "det är så fint!" Jag såg inte det fina med att verkligen SE att min bror inte finns kvar här längre.

Jag ångrar absolut inte att jag gick in och tittade, sa hejdå till hans kropp. Det var nyttigt på något sätt, att verkligen SE MED EGNA ÖGON att min vackra, snälla, söta, hjälplösa lilla lillebror är ett minne blott. För det var inte HAN som låg där, bara hans livlösa kropp. Och det är VERKLIGEN stor skillnad. JAG SÅG att han inte finns längre, obehagligt som FAN, men som sagt ändå nyttigt! För mig, nu när jag ska fortsätta leva.

Kroppen såg inte ut som Han. Själen & glöden saknades och igår lärde jag mig att insidan speglar verkligen hur en person ser ut! Jag har fått ett nytt perspektiv på livet, saker som förr varit viktiga för mig betyder bokstavligt talat inte ett jävla skit längre.
Det enda som verkligen betyder något är NÄRA & KÄRA. Och det kan ju låta som en självklarhet för många, men ändå gör så många misstaget att prioritera HELT FEL TROTTS att dom "vet" det...

Obeskrivliga känslor är svårt att sätta ord på, dom är ju trotts allt obeskrivliga. Kan jag bara få någon att förstå någonting så är jag väl nöjd!

Jag är glad att jag alltid funnits till hands för min lillebror. Att jag köpt massa kläder och saker till honom större delen av hans liv! Att han vände sig till mig när han ville lätta lite på hjärtat. Det kan jag leva länge på! Jag vet att han var stolt över både mig som storesyster och Sibelle som systerdotter.

Tankarna som
varför var jag inte i Enköping just den helgen, Tänk om jag hade ringt honom och berättat hur mycket han betyder för mig, för OSS!, Varför åkte jag inte bara och hämtade honom dom gångerna jag ville att han skulle komma hit och han sa att han inte orkade? Då kanske inte det här hade hänt!
Det är dom tankarna jag måste jobba med! Dom tynger mig, verkligen.