The days of Therese Lindblom

Jag förstår faktiskt inte vad folk menar när dom säger att "det är så fint!" Jag såg inte det fina med att verkligen SE att min bror inte finns kvar här längre.

Jag ångrar absolut inte att jag gick in och tittade, sa hejdå till hans kropp. Det var nyttigt på något sätt, att verkligen SE MED EGNA ÖGON att min vackra, snälla, söta, hjälplösa lilla lillebror är ett minne blott. För det var inte HAN som låg där, bara hans livlösa kropp. Och det är VERKLIGEN stor skillnad. JAG SÅG att han inte finns längre, obehagligt som FAN, men som sagt ändå nyttigt! För mig, nu när jag ska fortsätta leva.

Kroppen såg inte ut som Han. Själen & glöden saknades och igår lärde jag mig att insidan speglar verkligen hur en person ser ut! Jag har fått ett nytt perspektiv på livet, saker som förr varit viktiga för mig betyder bokstavligt talat inte ett jävla skit längre.
Det enda som verkligen betyder något är NÄRA & KÄRA. Och det kan ju låta som en självklarhet för många, men ändå gör så många misstaget att prioritera HELT FEL TROTTS att dom "vet" det...

Obeskrivliga känslor är svårt att sätta ord på, dom är ju trotts allt obeskrivliga. Kan jag bara få någon att förstå någonting så är jag väl nöjd!

Jag är glad att jag alltid funnits till hands för min lillebror. Att jag köpt massa kläder och saker till honom större delen av hans liv! Att han vände sig till mig när han ville lätta lite på hjärtat. Det kan jag leva länge på! Jag vet att han var stolt över både mig som storesyster och Sibelle som systerdotter.

Tankarna som
varför var jag inte i Enköping just den helgen, Tänk om jag hade ringt honom och berättat hur mycket han betyder för mig, för OSS!, Varför åkte jag inte bara och hämtade honom dom gångerna jag ville att han skulle komma hit och han sa att han inte orkade? Då kanske inte det här hade hänt!
Det är dom tankarna jag måste jobba med! Dom tynger mig, verkligen.