The days of Therese Lindblom

Alla i familjen tar hennes bortgång väldigt hårt, eftersom hon alltid funnits där för oss allihop. Det var liksom hon som var "samlingspunkten". Hon ringde runt och påminde alla när någon fyllde år, kalasen var alltid hemma hos henne osv...

Jag har inte riktigt fattat det än, men alla är vi överrens om att det var bäst såhär, att hon inte behövde lida längre!

Hela natten till tisdagen låg jag och tänkte ut allt jag ville ha sagt till henne innan det var dags. Saker som "jag vill verkligen bli som dig när jag blir gammal" och "utan dig hade jag aldrig varit den jag är idag". Jag önskade också att hon skulle vara närvarande på dopet när vi döper lilla Emilie Sibelle Elisabeth, men jag är så otroligt tacksam över att hon hann träffa henne, hann få höra att hon är döpt efter henne! Och jag är helt säker på att hon var/är medveten om att jag alltid sett upp till henne och att hon betytt otroligt mycket för mig, mina syskon och resten av familjen!

Av den anledningen kan jag leva vidare med gott samvete, men jag fruktar verkligen dagen då det verkligen går upp för mig att min älskade Emilie inte finns kvar hos oss längre... VERKLIGEN!